Eddy!

   

29 april blev en belgisk cyklist professionell ännu inte 20 år fyllda. 12 dagar senare hade han vunnit sitt första pro-lopp, i Vilvoorde, Belgien. Drygt 12 år senare hade han vunnit 524 lopp till, varav 11 Grand Tours (5 Tour de France, 5 Giro d’Italia och en Vuelta a Espana) och 34 etapper i TdF. Han hade tillbringat 96 dagar i den gula ledartröjan i TdF och vunnit 28 klassiker, varav sju Milan-San Remo. Han är också den ende som samma år vunnit totalt, bergströjan och poängtröjan i Tour de France. Allt detta trots att han kraschade svårt i ett lopp 1969, vilket under resten av hans karriär betydde svåra problem med ryggen.

1971 vann han ofattbara 45% av alla lopp han ställde upp i. 1974 vann han Tour de France, Giro d’italia och världsmästartiteln.

Han betraktas av alla som den störste cyklisten genom tiderna och har en tunnelbanestation i Bryssel uppkallad efter sig.

Självklart handlar det om Edouard Louis Joseph, Baron Merckx. Eddy.

Visst, snarlik Nolin, men bara om man kisar med ögonen. Nolin är heller inte lika snabb. I alla fall inte än.

8 Sekunder!

                                              

1989 års Tour de France kan med rätta räknas till en av de mest spektakulära i historien. Huvudrivaler skulle komma att bli 1988 års vinnare, spanioren Pedro Delgado, den franske segraren från -83 och -84 Laurent Fignon och 1986 års vinnare Greg LeMond. LeMond hade under sommaren efter sin seger under en jaktolycka blivit blev skjuten av sin svåger. Han blev pepprad med 40 blyhagel och skulle under resten av sin karriär tävla med 37 av dem fortfarande i kroppen varav två i närheten av hjärtat. LeMond var nära döden och skulle vara borta från tävlandet i princip i två år. Han inledde 1989 svagt och hade bestämt sig för att lägga av efter Tour de France. Han ställde upp i Giro d'Italia som uppladdning inför Touren, men tvingades släppa tidigt på bergsetapperna. Han ansågs chanslös inför Tour-starten.

Pedro Delgado sågs däremot som en av favoriterna. Han hade alltså vunnit året innan och dessutom vunnit Vuelta a Espana sju veckor innan TdF skulle inledas. Den andra favoriten var fransmannen Laurent Fignon som vunnit Girot en knapp månad innen touren och var rankad etta i världen.

Loppet inleddes med en 7 km kort tempoprolog. Titelhållare Delgado lyckades missa starttiden och när han, med andan i halsgropen får man förmoda, startade hade 2 min 40 sek redan tickat iväg. En av de mest uppseendeväckande starterna i Tour-histprien. Han skulle avsluta första dagen på 198:e och sista plats, 2 m 54 sek efter den ledande Erik Breukink. Delgado var rökt. Segerchansen borta innan han tagit ett tramptag. Han slutade till slut ändå trea 3 m 34 s efter segraren.

Loppet utvecklades redan efter fjärde etappen att bli en envig mellan den plötsligt mycket formstarke Greg LeMond och Laurent Fignon. Ledningen växlade men det kom aldrig att skilja mer än 53 s mellan dem. Den 17:e etappen upp till Alpe d'Huez förväntades ha avgjort hela Tour de France. Fignon kom i mål 1:19 före LeMond och ledde nu totalt med 50 sek. Inför sista etappen, ett 24 km tempolopp mellan Versaille och Paris, var alltså Fignon i ledningen. Dessutom hade han LeMonds tider att gå på. LeMond hade bestämt att han inte ville ha några baktider. All-out var det som gällde. Det fanns ingen plats för taktik, eller smarta upplägg. I med en monsterväxel och sen trampa för allt vad tygen håller. Men det är klart, att i detta läge testa ett aerostyre (som i princip aldrig använts), och en aerohjälm, det vore ju lite hippt. Så det gjorde LeMond. Fignons enda aerodynamiska extrautrustning var hästsvans...

Loppet blev ett enda långt gastkramande drama. LeMond, utan att då veta det alltså, tar in sekund för sekund. LeMond står i målfållan och ser på storskärm Fignon närma sig mål. Sekunderna tickar på. När fransmannen bryter mållinjen har han en tid som är 58 sekunder långsammare än LeMond och amerikanen vinner 1989 års Tour de France med 8 sekunder. Efter 3285 km...

Efter en analys av Tour-historien har jag nu kommit fram till att vill man sluta bättre än trea i Vättern så gäller det f-n att INTE komma försent. Så förberedelserna just nu handlar väldigt mycket om tidsoptimering. Exempelvis ställer jag, som test, väckarklockan på 07.05, sen ringer den och jag går upp. Än så länge sitter det väl inte hundra, men jag har ju några månader på mig att vässa formen. Som den fantastiska Cruyiff sa "Fotboll handlar väldigt mycket om att komma i tid, kommer man för sent måste man starta tidigare"...

21 Virages

21 legendariska serpentinsvängar. 13,8 km av cykelhistoria. Alpe d'Huez. Bara namnet får det att vattnas i mun på äkta entusiaster. Trots det grundmurade ryktet som Tour de France mest berömda bergsstigning var det inte förrän 1952 som den användes första gången. Fausto Coppi som hade ett makalöst år, vann både TdF och Girot och dessutom totalt åtta etapper i de båda stora tour-loppen, vann uppe í den ganska ocharmiga skidorten. Om själva orten inte är mycket att ha är dock vägen dit fantastisk. Konstigt nog kom inte Tour de France tillbaka till l'Alpe förrän 1976 då den gängligen holländaren Joop Zoetemelk vann. Sedan har storheter som Henni Kuiper, Hinault, Gianni Bugno, Marco Pantani och Lance Armstrong vunnit här.

1986 var kanske den mest speciella årgången. Året innan hade Hinault tagit sin femte Tour-seger. Han hade då haft god hjälp av sin amerikanske stallkamrat i La Vie Clair, Greg LeMond. Under några kritiska etapper såg det ut som LeMond var den starkare men Hinault, delvis påhejad av deras karismatiske stallchef Bernard Tapie (senare ökänd i muthärvan kring Olympique Marseille), såg till att LeMond höll sig i skinnet och agerade hjälpryttare snarare än att släppas iväg själv. En del ser det som självklart. En fransk superikon har chansen att som (då) endast den tredje i historien ta hem fem Tour-segrar. I det läget skicka iväg en amerikan (!!!) i gult mot Champs Elysée???! Skulle inte tro det! LeMonde hävdade att han köpte läget och att Hinault som kompensation lovade honom att hjälpa LeMond till segern året efter.

De som kände Hinault, som inte för inte kallades för Le Blaireau, grävlingen, skakade lite på huvudet och tänkte "vi får väl se". 1986 inleddes och Bernard Hinault attackerade som en vettvilling nästan från första etappen. LeMond begrep ingenting och var nära ett nervöst sammanbrott. Hinault hävdade ömsom att han bara körde som han gjorde för att nöta ut LeMonds rivaler och ömsom att "jo, visst hade han lovat LeMond en seger, men bara om han var den starkaste"... Alpe d'Huez blev avgörande. Hinault ryckte tidigt ensam och en efter en av de övriga föll ifrån bakom honom. Till slut fick LeMond kraft nog att köra ikapp Hinault och de körde tillsamman sista biten och gick imål hand i hand, till synes mycket överrens. LeMond tog ledartröjan och vann i Paris. Hinault kunde hävda, och hävdar fortfarande, att precis som han lovat hjälpte han LeMond till seger i Paris. LeMond är fortfarande av en något annan uppfattning.

Vi får se vem av Nulle och mig som lurar den andre först. Säg inget, men jag planerar att rycka redan i Motala för att sedan successivt öka tempot en sisådär 29-30 mil...

L'Enfer du Nord

                   

Vi måste prata om Paris-Roubaix. Det är kanske det mest klassiska av alla klassiska tävlingar som finns. Alla kategorier. Som farsan brukar säga. Om Bubka. "Den främsta idrottsmannen. Alla kategorier".... Första loppet 1896. Känt för en tuff terräng och kullersten. Framför allt kullersten. Det handlar om riktig kullersten. Smala kullerstensgator i norra Frankrike. Men inte gator egentligen. Utan traktorstigar. Som råkar vara belagda med kullersten. Detta lopp får Il Classico att framstå som den fjantiga virktävling för äldre medelålders kvinnor som den är. No offence. Men vi snackar om den grymmaste endagstävlingen vi har i kalendern. L'Enfer du Nord. "Hell of the north!"

Helvetet i norr. Å det är inget skämt. Efter första världskriget var norra Frankrike en öken av kratrar, nedbrunna byar och döda skogar. Ett kusligt ökenlandskap som en spegling av ett mänskligt förfall. Nästan hundra år senare körs loppet över samma kullerstenar som då. Ett på många sätt lugnare Europa, men ändå på gränsen till nåt oväntat. Skit samma. 2011 vann belgaren Johan Vansummeren loppet. Ursäkta, men det är egentligen inte okey. På riktigt. Vansummeren? Paris-Roubaix???! Visst, han är belgare, men ändå. Vansummeren är en s.k. domestique. Hjälpryttare. En som tar motvind åt stjärnorna. Är nere och hämtar vattenflaskor i följebilarna. Lämnar cykeln till stjärnan om han fått punka. En hjälpreda helt enkelt. Inte nån som vinner ett av "monumenten". Man blir trött.

Inte blir det bättre av att han dessutom ser ut som Nils Ferlin-statyn heller. Två meter lång och smal som en sticka. Så ser man ju ferisjuttan inte ut om man vinner Paris-Roubaix. Man ser ut som Tom Boonen, eller Fabian Cancellara, eller till och med som Magnus Bäckstedt som stod för den största svenska cykelinsatsen någonsin när han vann loppet 2004. Bäckstedt är som en inverterad Vansummeren kan man säga. 90 kg tung. Ofattbart för en cyklist nästan. Helst ska man se ut som Roger de Vlaeminck förstås. Men det gäller ju jämt. Vansummeren är hur som helst svårsmält.

Loppet i sig skapar ett slags hatkärlek hos cyklisterna. Bernard Hinault körde bara två gånger. Efter att ha vunnit 1981 utbrast han "Paris-Roubaix est une connerie!", Paris-Roubaix är bajs... Om man ska översätta fundamentalistiskt... Han hade ramlat sju gånger och bl.a. blivit omkullsprungen av en hund 13 km från mål. Holländeren Theo de Rooij låg bra till i täten när han ramlade och i en intervju beskrev han loppet: man kämpar som ett djur, man pinkar på sig, ramlar, slirar, det är skit helt enkelt. När de frågade om han skulle köra nästa år svarade han: Naturligtvis, det är det mest fantastiska loppet i världen!

För egen del har förberedelserna inför Vättern den senaste tiden tydligen handlat om den i och för sig viktiga mentala biten. Som man säger. "Den mentala biten". Ingen direkt cykling, men mycket tänkande... Nu har jag införskaffat en trainer och när den kommer någon gång nästa vecka kommer även den mer fysiska träningen igång.

Innan vi lämnar Roubaix måste det påpekas att våra vänner Octave Lapize och Maurice Garin båda vann Paris-Roubaix två gånger. Roger de Vlaeminck är den enda som har fyra segrar. Cool, coolare, de Vlaeminck!

Murphy's Law

Som  jag tidigare tagit upp kan ibland cykling i Sverige uppfattas som något av ”Murphy’s Law given a face”. Regn, blåst, kyla, grus, blask, is, snö och dimma är bara ett axplock av det som allt som oftast drabbar ivriga cyklister i vårt land, åtminstone under vinter-”halvåret”, dvs från början av september till slutet av maj… Man kan ibland ställa sig frågan: vem är det som vill mig så illa!? Varför??!! Vad är det egentligen för vidrigt brott mot mänskligheten jag begått som gör att just jag ska drabbas på detta sätt!? Varje gång!!?? Har jag startat krig?! Utrotat indianstammar i sydamerika?! Importerat slavar på vidriga sardinburkar till segelskepp?! Har jag mobbat rullstolsbundna??!! Ibland kan det gå så långt att jag till slut undrar om det är nån som fått för sig att jag är det allra vidrigaste av mänsklig avart av varelse: hockeydomare!!!??? Riktigt så illa är det kanske inte. Men att nån är ute efter oss råder det väl ingen tvivel om. I Sverige har vi ju översatt Murphy’s till ”Lagen om alltings j-vlighet”. För att, mot visst motstånd medges, sätta mitt eget lidande i ett slags perspektiv vill jag bara säga: Eugène Christophe.

Eugènes vidriga otur kan sägas ha börjat i Tour de France 1912. Detta år hade han med stor sannolikhet vunnit loppet om  de regler hade gällt som tillämpades innan och de som sedan återigen tillämpades efter 1912 hade gällt. Henri Degrange, legendarisk envåldshärskare i Touren från början 1903  till inledningen av 1936 års lopp då han blev sjuk, hade ändrat reglerna från att räkna totaltid till att gälla poäng från etapp-placeringar. Christophe hade bästa totaltid inför sista etappen, men Odile Defraye vann på bättre poäng. Reglerna ändrades till året efter.

1913 var Christophe i ”virtuell” ledning i totalloppet med 18 minuter upp för Col du Tourmalet när han plötsligt kände att det var nåt fel på styret. Han stannade och upptäckte att framgaffeln var av. Vid den här tiden var reglerna stenhårda. Fel på cykeln; laga själv. Inga följebilar, inga mekaniker, inga reservdelar. En efter en passerade de cyklister han kört ifrån uppför. Han var så arg så han grät. Han kastade upp cykeln på axeln och började gå. Efter drygt 10 km kom han till den lilla byn Ste-Marie-de-Campan. En flicka visade honom vägen till smeden Monsineur Lecomte. Efter smedens instruktioner lödde Christophe ihop gaffeln. Tre timmar tog det. TdF-kontrollanten gav honom 10 minuters tillägsstraff eftersom han lät den sjuåriga pojken Corni sköta blåsbälgen… Christophe blev till slut sjua i detta års Tour.

Även 1919 ledde Christophe tävlingen inför den näst sista etappen med 30 minuter. I Valencienne bröt han…framgaffeln. Ofattbart nästan. Han tappade 2,5 h när han reparerade den och slutade totalt trea det året.

1922 låg han trea när han under utförskörningen från Galibier bröt…få se nu?...framgaffeln och fick gå nedför berget.

Christophe vann aldrig Tour de France, men han blev en legend tack vare den obevekliga viljan och en minnesskylt sitter nu där smedjan i  Ste-Marie-de-Campan tidigare låg.

Lite motvind???! Ja tack!

58:e Breddgraden



Visar sig helt överraskande att landsvägscykling på 58:e breddgraden under vinterhalvåret trots allt inte är helt strategiskt. Kom som en chock kan man säga. Detta trots den globala uppvärmningen som man ju hade räknat med skulle innebära Tour de France-väder året om på våra breddgrader. Icke. Minusgrader, blankis och frusen vattenflaska är det vi tappra här uppe i den karga nord har att räkna med. Visst: att cykla är att lida en smula, men det får ju finnas gränser. Eller...?

På morgonen den 20:e april 1980 vräkte snön ned över Ardennerna. Klassikern Liège-Bastogne-Liège, La Doyenne (den gamla damen) skulle avgöras och hela världseliten var på plats. Bernard Hinault, Guiseppe Saronni, Kuiper, Peeters, Duclos-Lasalle och Baronchelli trodde knappt sina ögon när de stod på startlinjen. Visst L-B-L var ju känt för sitt ibland stökiga väder, men det här var ju historiskt. Av de 174 cyklisterna som stod på startlinjen hade mer än hälften gett upp efter en timme och bara 21 tog sig i mål.

Vid den berömda Stockeu-stigningen ledde Rudy Pavenage och Ludo Peeters med 2 min 15 s för en alltmer minskande grupp förföljare. Just vid Stockeu ryckte Hinault från klungan och fick med sig några konkurrenter som dock föll ifrån en efter en. Med 80 km kvar hade han kommit ikapp Pavenage och fortsatte i ensam ledning. I vidriga förhållanden ökade försprånget snabbt och i mål var han 9 min 24 sekunder före tvåan Hennie Kuiper. En uppvisning i världsklass. Förstås. Det tog tre veckor innan Hinault fick tillbaka känseln i fingrar och tår och han hade problem med kyla resten av sin karriär.

Så vad gäller gränser...som Lennart Bergelin brukade säga: In i skiten bara!



Maurice Garin

Varken konstaterat fusk, eller grava anklagelser för fusk har varit ovanligt inom cykelsporten under de senaste decennierna. På senare år har förstås mycket kretsat kring den bevisligen relativt utspridda dopingkulturen, vars kulmen, men inte slut, nåddes under 1998 då i stort sett ett helt apotek av förbjudna preparat hittades i en av Festinas soigneurers bil vid fransk-italienska gränsen. Det gick så långt att man inte kunde tänka sig att någon kunde vinna Tour de France utan att vara dopad och följdaktligen har Lance Armstrong ända sedan han vann första gången 1999 förföljts av dopingrykten, utan att någon gång testat positivt i ett sanktionerat och korrekt utfört test.

Men fusk,eller anklagelser om fusk är inget nytt. Tour de France:s andra år, 1904 var kantat av strul; galna anhängare av lokala stjärnor fällde träd över vägen, jagade rivaler med påkar och spred (som vanligt) nubb över vägen för att orsaka punkteringar. Den stenhårde Maurice Garin, som vann premiärloppet året innan, träffades av en sten i ansiktet och hotades till livet ett flertal gånger under vägen. Garin vann trots detta loppet, men den franska cykelunionen inledde efter loppet en utredning som resulterade i att loppets alla etappsgrare och de fyra första i resultatlistan diskades och stängdes av, vissa på livstid. Anledningen till avstängningen framkom aldrig och cykelunionens dokument försvann när de skulle flyttas under kriget för att aldrig återfinnas. Det påstods bl.a. att Garin hade fuskat genom att åka tåg (...) någon sträcka av loppet. Femman Henri Cornet blev ett halvår efter att loppet avslutats i Paris, utropad till segrare. Vid avstängningen på två år var Garin 34 år och lade av med cyklingen.

Garin vann första loppet 1903 med 2 h 49 min före Lucien Pothier. Etapperna på den tiden var snudd på oändliga. Den mellan Nantes och Paris av dryga 47 mil. Garin var en av cykelns första stjärnor, vann bl.a. det tuffa Paris-Roubaix två gånger och alltså även den i historieböckerna evige första vinnaren av världens världens tuffaste tävling.

När vi närmar oss juni och börjar känna att de 30 milen känns som en oöverstiglig utmaning, kommer jag återigen att tänka på Maurice. Ingen kommer att jaga mig med påkar i Jönköping, ingen kommer att kasta sten på mig i Gränna, ingen kommer att fälla träd över vägen i Hästveda, ingen kommer att kasta nubb över vägen i Fagerhult. Vägarna är dessutom släta och fina och min cykel väger en tredjedel av den Maurice vann med. Hård, hårdare, Maurice!