Murphy's Law

Som  jag tidigare tagit upp kan ibland cykling i Sverige uppfattas som något av ”Murphy’s Law given a face”. Regn, blåst, kyla, grus, blask, is, snö och dimma är bara ett axplock av det som allt som oftast drabbar ivriga cyklister i vårt land, åtminstone under vinter-”halvåret”, dvs från början av september till slutet av maj… Man kan ibland ställa sig frågan: vem är det som vill mig så illa!? Varför??!! Vad är det egentligen för vidrigt brott mot mänskligheten jag begått som gör att just jag ska drabbas på detta sätt!? Varje gång!!?? Har jag startat krig?! Utrotat indianstammar i sydamerika?! Importerat slavar på vidriga sardinburkar till segelskepp?! Har jag mobbat rullstolsbundna??!! Ibland kan det gå så långt att jag till slut undrar om det är nån som fått för sig att jag är det allra vidrigaste av mänsklig avart av varelse: hockeydomare!!!??? Riktigt så illa är det kanske inte. Men att nån är ute efter oss råder det väl ingen tvivel om. I Sverige har vi ju översatt Murphy’s till ”Lagen om alltings j-vlighet”. För att, mot visst motstånd medges, sätta mitt eget lidande i ett slags perspektiv vill jag bara säga: Eugène Christophe.

Eugènes vidriga otur kan sägas ha börjat i Tour de France 1912. Detta år hade han med stor sannolikhet vunnit loppet om  de regler hade gällt som tillämpades innan och de som sedan återigen tillämpades efter 1912 hade gällt. Henri Degrange, legendarisk envåldshärskare i Touren från början 1903  till inledningen av 1936 års lopp då han blev sjuk, hade ändrat reglerna från att räkna totaltid till att gälla poäng från etapp-placeringar. Christophe hade bästa totaltid inför sista etappen, men Odile Defraye vann på bättre poäng. Reglerna ändrades till året efter.

1913 var Christophe i ”virtuell” ledning i totalloppet med 18 minuter upp för Col du Tourmalet när han plötsligt kände att det var nåt fel på styret. Han stannade och upptäckte att framgaffeln var av. Vid den här tiden var reglerna stenhårda. Fel på cykeln; laga själv. Inga följebilar, inga mekaniker, inga reservdelar. En efter en passerade de cyklister han kört ifrån uppför. Han var så arg så han grät. Han kastade upp cykeln på axeln och började gå. Efter drygt 10 km kom han till den lilla byn Ste-Marie-de-Campan. En flicka visade honom vägen till smeden Monsineur Lecomte. Efter smedens instruktioner lödde Christophe ihop gaffeln. Tre timmar tog det. TdF-kontrollanten gav honom 10 minuters tillägsstraff eftersom han lät den sjuåriga pojken Corni sköta blåsbälgen… Christophe blev till slut sjua i detta års Tour.

Även 1919 ledde Christophe tävlingen inför den näst sista etappen med 30 minuter. I Valencienne bröt han…framgaffeln. Ofattbart nästan. Han tappade 2,5 h när han reparerade den och slutade totalt trea det året.

1922 låg han trea när han under utförskörningen från Galibier bröt…få se nu?...framgaffeln och fick gå nedför berget.

Christophe vann aldrig Tour de France, men han blev en legend tack vare den obevekliga viljan och en minnesskylt sitter nu där smedjan i  Ste-Marie-de-Campan tidigare låg.

Lite motvind???! Ja tack!