58:e Breddgraden



Visar sig helt överraskande att landsvägscykling på 58:e breddgraden under vinterhalvåret trots allt inte är helt strategiskt. Kom som en chock kan man säga. Detta trots den globala uppvärmningen som man ju hade räknat med skulle innebära Tour de France-väder året om på våra breddgrader. Icke. Minusgrader, blankis och frusen vattenflaska är det vi tappra här uppe i den karga nord har att räkna med. Visst: att cykla är att lida en smula, men det får ju finnas gränser. Eller...?

På morgonen den 20:e april 1980 vräkte snön ned över Ardennerna. Klassikern Liège-Bastogne-Liège, La Doyenne (den gamla damen) skulle avgöras och hela världseliten var på plats. Bernard Hinault, Guiseppe Saronni, Kuiper, Peeters, Duclos-Lasalle och Baronchelli trodde knappt sina ögon när de stod på startlinjen. Visst L-B-L var ju känt för sitt ibland stökiga väder, men det här var ju historiskt. Av de 174 cyklisterna som stod på startlinjen hade mer än hälften gett upp efter en timme och bara 21 tog sig i mål.

Vid den berömda Stockeu-stigningen ledde Rudy Pavenage och Ludo Peeters med 2 min 15 s för en alltmer minskande grupp förföljare. Just vid Stockeu ryckte Hinault från klungan och fick med sig några konkurrenter som dock föll ifrån en efter en. Med 80 km kvar hade han kommit ikapp Pavenage och fortsatte i ensam ledning. I vidriga förhållanden ökade försprånget snabbt och i mål var han 9 min 24 sekunder före tvåan Hennie Kuiper. En uppvisning i världsklass. Förstås. Det tog tre veckor innan Hinault fick tillbaka känseln i fingrar och tår och han hade problem med kyla resten av sin karriär.

Så vad gäller gränser...som Lennart Bergelin brukade säga: In i skiten bara!