L'Enfer du Nord

                   

Vi måste prata om Paris-Roubaix. Det är kanske det mest klassiska av alla klassiska tävlingar som finns. Alla kategorier. Som farsan brukar säga. Om Bubka. "Den främsta idrottsmannen. Alla kategorier".... Första loppet 1896. Känt för en tuff terräng och kullersten. Framför allt kullersten. Det handlar om riktig kullersten. Smala kullerstensgator i norra Frankrike. Men inte gator egentligen. Utan traktorstigar. Som råkar vara belagda med kullersten. Detta lopp får Il Classico att framstå som den fjantiga virktävling för äldre medelålders kvinnor som den är. No offence. Men vi snackar om den grymmaste endagstävlingen vi har i kalendern. L'Enfer du Nord. "Hell of the north!"

Helvetet i norr. Å det är inget skämt. Efter första världskriget var norra Frankrike en öken av kratrar, nedbrunna byar och döda skogar. Ett kusligt ökenlandskap som en spegling av ett mänskligt förfall. Nästan hundra år senare körs loppet över samma kullerstenar som då. Ett på många sätt lugnare Europa, men ändå på gränsen till nåt oväntat. Skit samma. 2011 vann belgaren Johan Vansummeren loppet. Ursäkta, men det är egentligen inte okey. På riktigt. Vansummeren? Paris-Roubaix???! Visst, han är belgare, men ändå. Vansummeren är en s.k. domestique. Hjälpryttare. En som tar motvind åt stjärnorna. Är nere och hämtar vattenflaskor i följebilarna. Lämnar cykeln till stjärnan om han fått punka. En hjälpreda helt enkelt. Inte nån som vinner ett av "monumenten". Man blir trött.

Inte blir det bättre av att han dessutom ser ut som Nils Ferlin-statyn heller. Två meter lång och smal som en sticka. Så ser man ju ferisjuttan inte ut om man vinner Paris-Roubaix. Man ser ut som Tom Boonen, eller Fabian Cancellara, eller till och med som Magnus Bäckstedt som stod för den största svenska cykelinsatsen någonsin när han vann loppet 2004. Bäckstedt är som en inverterad Vansummeren kan man säga. 90 kg tung. Ofattbart för en cyklist nästan. Helst ska man se ut som Roger de Vlaeminck förstås. Men det gäller ju jämt. Vansummeren är hur som helst svårsmält.

Loppet i sig skapar ett slags hatkärlek hos cyklisterna. Bernard Hinault körde bara två gånger. Efter att ha vunnit 1981 utbrast han "Paris-Roubaix est une connerie!", Paris-Roubaix är bajs... Om man ska översätta fundamentalistiskt... Han hade ramlat sju gånger och bl.a. blivit omkullsprungen av en hund 13 km från mål. Holländeren Theo de Rooij låg bra till i täten när han ramlade och i en intervju beskrev han loppet: man kämpar som ett djur, man pinkar på sig, ramlar, slirar, det är skit helt enkelt. När de frågade om han skulle köra nästa år svarade han: Naturligtvis, det är det mest fantastiska loppet i världen!

För egen del har förberedelserna inför Vättern den senaste tiden tydligen handlat om den i och för sig viktiga mentala biten. Som man säger. "Den mentala biten". Ingen direkt cykling, men mycket tänkande... Nu har jag införskaffat en trainer och när den kommer någon gång nästa vecka kommer även den mer fysiska träningen igång.

Innan vi lämnar Roubaix måste det påpekas att våra vänner Octave Lapize och Maurice Garin båda vann Paris-Roubaix två gånger. Roger de Vlaeminck är den enda som har fyra segrar. Cool, coolare, de Vlaeminck!