Wiggins...?

Bradley Wiggins vann det första mer betydelsefulla etapploppet för året, Paris-Nice. Wiggins är britt, blek (förstås), två och en halv meter lång och väger ungefär trettio kilo. För att vara så tunn är han dock en riktigt bra tempocyklist, vilket han visade genom att vara tvåa på den inledande tempoetappen, som Gustav Larsson vann, och dessutom vinna den sista etappen som var ett bergstempo uppför tuffa Col d'Eze. Wiggins har aldrig hört till de största favoriterna på Tour de France, utan möjligen betraktats som en outsider. Nu visar dock både Andy Schleck och Cadel Evans, de stora favoriterna, upp ganska blek form tidigt på säsongen och Paris-Nice brukar ge viss fingervisning om vilka som kommer att göra sig gällande i juli, så segern var viktig för Wiggins. Jag tror dock inte han är tillräckligt tuff för att hålla hela vägen...

Själv körde jag idag uppför just Col d'Eze tillsammans med Alberto Contador. I källaren och via fantastiska "The Sufferfest", men jobbigt så in i hela friden var det i alla fall. Jag ligger nu på 40 tuffa mil på trainern och med tanke på hur festliga Sufferfest-filmerna är, vete sjutton om jag kommer utomhus överhuvudtaget innan Vättern. Jag blir ju dessutom hellre frånåkt av Fabian Cancellara i Paris-Roubaix än Finulovicci i Graversfors-backen. Vilket för övrigt aldrig kommer att hända. Särskilt inte om jag stannar inomhus.

Duh!

Nu ett specialblogginlägg till min vän Bäckis, som framfört åsikter om komplexiteten i inläggen. Var beredd! Nu börjar den snart! Nu!!!

Gustav Larsson etta på första etappen i Paris-Nice! Grymt!!!

Il Campionissimo

Vi är i närheten av Medjez-el-Bab, brittiskt krigsfångeläger i Nordafrika sommaren 1943. Len Levesley, brittisk officer får håret klippt av en italiensk krigsfånge. Förbluffad känner plötsligt cykelamatören Levesley igen frisören. Det är den legendariske italienske bergsspecialisten Fausto Coppi. Coppi hade blivit förflyttad till Nordafrika i mars 1943 och där blivit tillfångatagen av britterna 13 april. Nu tillbringade han dagarna med att serva brittiska officerare.

Innan han blev inkallad hade den elegante Coppi redan vunnit sitt första Giro, 1940 bara 20 år gammal. I november 1942 satte han timrekord med 45.798 m, vilket stod sig ända till Jacques Anquetil slog det knappt 14 år senare.

Girot 1940 blev inledningen på en av de mest klassiska rivaliteterna i cykelhistorien. Coppi blev värvad till Legnano för att hjälpa stjärnan Gino Bartali vinna Girot, men hjälpryttare Coppi tog ledningen och Bartali fick resten av laget att jaga Coppi. Coppi höll undan och lagkamraterna blev fiender under resten av sina karriärer. De italienska cykelfanatikerna delades upp mellan Coppiani och Bartaliani. Det gick så långt att de under VM i Valkenburg 1948 båda hellre bröt än att hjälpa den andre.

Det fanns dock ett historiskt ögonblick då rivalerna verkade ha grävt ned stridsyxorna. Det finns dessutom bevarat på ett klassiskt foto. Under en grym etapp av Tour de France 1952 tog sig cyklisterna uppför det 2361 m höga Col d'Izoard. Coppi och Bartali hade ryckt och ensamma uppför berget i den gassande stekheta solen delar de en vattenflaska. Ett rörande, enastående ögonblick i cykelhistorien. Tyvärr blev de senare oense om vem som egentligen gav den andre flaskan och freden blev avblåst... Det finns endast ett foto i cykelhistorien som möjligen kan mäta sig med ögonblicket från Col d'Izoard. Jag återkommer till detta.

Rivaliteten mellan Coppi och Bartali kommer dock att blekna när cykelvärlden drabbas av kriget mellan Forzmani och Finulovicci. Tifosi från hela världen kommer att behöva välja sida, gräva skyttegravar och bunkra konserver. De 30 milen runt Vättern kommer att få Ardennerna i maj 1945 att framstå som grönskande, Paris natten mellan den 14 och 15:e Juli 1789 att framstå som lugnt och slaget vid Mont Saint Jean den 18:e juni 1815 att framstå som en skärmytsling.

Den enda flaska jag kommer att dela med mig av till Finulovicci är en fylld med sten.

Superman

Som tidigare beskrivits är klassikern Paris-Roubaix det hårdaste av endagsloppen i cykelkalendern. Regnar det, gud förbjude, blir det så hårt att det är snudd på en fars. Eller hårt... löst snarare. Cyklisterna glider omkring som Bambi på is på de leriga, ojämna kullerstenarena och att rasa ikull både fem och tio gånger är inget ovanligt.

Av nu aktiva har den belgiske superstjärnan Tom Boonen vunnit tre gånger och schweizaren Fabian Cancellara två. Cancellara har vunnit fyra VM i tempo, sju etapper i Touren och vann 2010 både Paris-Roubaix, Flanderen Runt och det inte lika prestigefyllda E3 Harelbeke. Schweizaren är en av de hårdaste av alla hårda cyklister som just nu börjar formtoppa sig inför vårklassikerna. Först av de största är Milan-San Remo som går 17:e mars i år. Cancellara vann La Primavera 2008, men annars brukar det ofta vara spurtarna som vinner i San Remo.

Cancellara är som sagt en stenhård maskin som 2010 var så överlägsen på endagsklassikerna att ett fullständigt absurt rykte började spridas. Cancellara hade en motor inbyggd i navet som han kunde slå på och av med en knapp i bromshandtagen! Han cyklade visserligen vansinnigt fort, men kunde man ha en osynlig elmotor som presterade 50 knyck på kullerstensgator på cykel borde det liksom ha slagit lite mer. Man kan tycka att fler borde haft det. Det skulle ju också lösa mycket av miljöproblemen vi sitter med.

Att Finulovicci nu upptäcker att TREK:en nu är lite ombyggd och att jag cyklar märkbart fortare har ingenting med detta att göra...nooo... Beror på stenhård intrevallträning och...en diet...bestående av...tallkottar. Å de nya knapparna på handtagen är...eh...tum...tumviloknappar. Just det! Det är det det är. Tumviloknappar. För att vila tummarna på under de långa timmarna runt den där sjön.

Det är dessutom bara ett sammanträffande att jag varit tvungen att ta körkort för EU-moppe.

Steak??? Anyone?

Alberto Contador, den fantastiske spanske cyklisten, har nu efter en process som får Juholts dagar som socialdemokraternas partiledare att framstå som välordnade, blivit avstängd i två år. Bakgrunden är denna. Han testade positivt för clenbuterol i ett urinprov han lämnade under vilodagen 21/7 på Tour de France. Inte förra året. Utan 2010... Detta offentliggjordes på sensommaren när B-testet analyserats och också visade sig positivt. Hur svårt kan det va??! Han blev testad, testet visade att det fanns clenbuterol i kroppen. Det är inte tillåtet. Man blir avstängd om man ertappas. Voilà! Case closed. App-app! Hold your horses. Not so fast. Som vanligt inom cykelsporten är det inte riktigt så enkelt. Testet visade så små mängder att det fanns bara ett lab i världen som kunde upptäcka det. Och det var just det labbet som gjorde analysen. Otur kan man tycka... Dessutom var det då också så små mängder att man kanske skulle kunna fått i sig det genom att...genom att...få se nu...jo! Ätit kontaminerat kött! Just det! Kontaminerat kött. Dopade kor helt enkelt. Även om det inte är tillåtet och i Europa förmodligen inte längre förekommande, har clenbuterol getts till nötkreatur för att få dem att växa och minska fettet.

Under U17-VM i Mexiko förra året upptäcktes plötsligt att ett hundratal spelare representerande 19 av de 24 deltagande länderna visade spår av clenbuterol i tester. Det visade sig då att en utbredd dopning av kor skedde i Mexikanska slakthus. Fotbollsjuniorerna slapp naturligtvis avstängning och ett antal slakthus stängdes i Mexiko. Contador hävdar att han fått i sig kontaminerat kött importerat från Spanien till Frankrike (som att det inte fanns kor i Frankrike?) och det är detta som är orsaken till det positiva testet. Nå. Ingen av de andra i laget fastnade.

Domen som offentliggjordes förra måndagen (och där det hävdas att Contador förmodligen råkat få in Clenbuterol i kroppen genom nåt kosttillskott, snarare än den spanska biffen) kom efter överklagande kors och tvärs innebär alltså att Contador är avstängd i två år. Från augusti. 2010... Men...vänta nu. Det innebär att han rört sig snabbare än tiden. Ju. Han är fri att tävla från början av augusti 2012. Visserligen blir han av med Tour-segern 2010 och Giro-segern 2011, men varken Andy Schleck som nu plötsligt vunnit Tour de France. Jippi...eller Michele Scarponi (knappast någon Moder Teresa i sammanhanget...) kan känna någon glädje över dessa asterisk-behängda titlarna. Contador kan fokusera på hemmaloppet Vueltan som kan komma att bli nåt alldeles extra. Den är fullproppad med grymma bergsetapper av digniteten Angliru där ledande Bradley Wiggins förra året var på vippen att ramla ikull av låg hastighet... Värsta jag sett. När nu Tour de France lättat lite på bergstrycket och lagt in mer tempo (10 mil totalt) så tar Vueltan över som det tuffaste loppet.

Själv har jag luskammat lågprisvaruhusen efter mexikansk biff, men varken Lidl eller Willys verkar ha fattat galoppen. Nu vräker jag i mig Tacos iförd sombrero för att öka prestationsförmågan. Hittills med klent resultat. Klent. Clent. Clenbuterol borde det ju inte heta. Starkbuterol. På tal om det ryktas det om att Nulle Nolinski börjat med spinning. Då kommer han ju ingen vart.

going…going…GONE!!!

Trainern ihopskruvad, bakhjulet bytt, datorn ihopkopplad, cykeln uppsatt, vikt och balans inlagt. Träningsprogram från Tacx och framtiden ter sig ljus och vacker. Upp på cykeln och säsongen är igång! Mot nya djärva mål! Hoppfaralla!

Det här var i lördags klockan 16.00. 43 minuter senare har jag vad som närmast är att betrakta som en nära döden-upplevelse. Jo, visst, jag hade ju inte tränat på en månad, inte kanske heller varit fullständigt strikt i min hårda diet (…). Men i alla fall. ”Bibehåll tekniken” stod det i träningsprogrammets instruktion. Ällehur. Mina sista 15 minuter på cykeln fick Eddie the Eagle att framstå som ett backhoppartekniskt geni; Jörgen Brinks sista 2 km på stafetten i skid-VM 2003 att framstå som kraftfulla; Frank Baumgartl i OS-loppet på 3000m hinder 1972 att framstå som en upploppskanon.

Ska man se det positivt är det väl att det bara kan bli bättre. Ska man se det en smula negativt kan man konstatera att Vätternrundan är 285 km för lång…

Upplevelsen kan väl liknas vid Jan Ullrichs kollaps på etapp 15 av Tour de France 1998. En fruktansvärd etapp där man på 189 km tog sig över Col de la Croix Fer, Col du Télégraph, klassiska Col du Galibier och med målgång i Les Deux Alpes. Ullrich som vunnit året innan ledde loppet efter en stark tempoetapp tidigare med dryga minuten före amerikanen Bobby Julich. Marco Pantani låg fyra drygt tre minuter efter.

Pantani ryckte i stigningen uppför Galibier, Ullrich blev snabbt av med sina hjälpryttare och hamnade i stora problem. Pantani passerade toppen 2,30 före Ullrich. Det hade regnat och utförskörningen var mycket riskabel. Pantani blåste på som en vettvilling och när man nådde foten av Les Deux Alpes var ledningen till Ullrich uppe i fyra minuter och Pantani var i virtuell ledning av Tour de France. Ullrich som fått hjälp av stallkamraterna Riis och Udo Bolts var rökt och hade dessutom 8,8 km kvar uppför Les Deaux Alpes. Pantani flög uppför och vann etappen knappt två minuter före Rudolfo Massi och Fernando Escartin. Ullrich vinglade i mål nio minuter efter Pantani och var sex minuter efter Pantani i sammandraget, Tour de France 1998 var kört för tysken.

Le Chou-Chou

                                      

Tour de France är en fransk tävling. Otroligt fransk. Det är fromage, baguette och vin rouge (eller om vi befinner oss i södra frankrike rosé) längs varje kilometer alla etapperna. Tour de France ger oss en unik bild av det makalöst vackra landet när landskapet sveper förbi bakom cyklisterna, helikopterbilderna är stundtals hisnande och det är helt enkelt en tre veckor lång oslagbar propaganda över frankrikes förträfflighet som turistland. Fransmännen är naturligtvis stolta över sitt land och över sin tävling. Men som så ofta med det landet finns det en dimension till. I detta fall en mörk skugga. Ett öppet sår. En omständighet som leder till en bitter frustration som växer år för år för år. Det är nu tjugosex år sedan en fransman vann Tour de France. Tjugosex. Sedan Bernard Hinault vann 1985 har ingen fransman stått överst i Paris. Visst, Fignon var ju ganska nära -89. Men tjugosex år. Inte klokt.

Det är därför Thomas Voeckler nu har blivit hela Frankrikes lille kelgris (eller älskling, Le Chou-chou, som han kallas). Han är i grunden ingen Tour-cyklist. Egentligen för dålig både på tempo och i bergen. Men har vid två tillfällen visat sig vara en exeptionell kämpe, som den gula ledartröjan får ur nåt extra ur. 2004 fick han ledartröjan efter en lång utbrytning på femte etappen. Remarkabelt nog behöll han den i tio etapper innan Armstrong tog över den i alperna på den femtonde etappen. Förra året likadant, en utbrytning på etapp nio och denna gång tog han sig åter igenom pyrenéerna i ledningen. Även de första alpetapperna klarade han. Särskilt minns man hans hjälteinsats på den artonde etappen då han med sina absolut sista krafter lyckades ta sig i mål i Serre Chevalier och bibehålla ledartröjan med ett fåtal sekunder före Andy Schleck som vunnit etappen.

Kungsetappen med målgång i Alpe d'Huez ledde dock till att Voeckler tappade tröjan till Andy Schleck. Till slut slutade han på en fantastiskt överraskande fjärde plats i Paris, bara 3,20 efter Cadel Evans. Han grämde sig efteråt över ett taktiskt misstag på 18:e etappen, då han möjligen i övermod försökte gå med Schlecks uppför Col du Galibier, sprängde sig, kom trots detta tillbaka, men tappade i slutstigningen. En mer strategisk insats där och han hade kunnat klara sig ännu bättre. Han gjorde ett bättre tempolopp på den näst sista etappen än båda bröderna Schleck, vilket är ganska häpnadsväckande.

Chou-chou Nolin hoppas jag aldrig får på sig nån ledartröja för då blir det nog svårt att hänga med i Grännatrakten...