Le Chou-Chou

                                      

Tour de France är en fransk tävling. Otroligt fransk. Det är fromage, baguette och vin rouge (eller om vi befinner oss i södra frankrike rosé) längs varje kilometer alla etapperna. Tour de France ger oss en unik bild av det makalöst vackra landet när landskapet sveper förbi bakom cyklisterna, helikopterbilderna är stundtals hisnande och det är helt enkelt en tre veckor lång oslagbar propaganda över frankrikes förträfflighet som turistland. Fransmännen är naturligtvis stolta över sitt land och över sin tävling. Men som så ofta med det landet finns det en dimension till. I detta fall en mörk skugga. Ett öppet sår. En omständighet som leder till en bitter frustration som växer år för år för år. Det är nu tjugosex år sedan en fransman vann Tour de France. Tjugosex. Sedan Bernard Hinault vann 1985 har ingen fransman stått överst i Paris. Visst, Fignon var ju ganska nära -89. Men tjugosex år. Inte klokt.

Det är därför Thomas Voeckler nu har blivit hela Frankrikes lille kelgris (eller älskling, Le Chou-chou, som han kallas). Han är i grunden ingen Tour-cyklist. Egentligen för dålig både på tempo och i bergen. Men har vid två tillfällen visat sig vara en exeptionell kämpe, som den gula ledartröjan får ur nåt extra ur. 2004 fick han ledartröjan efter en lång utbrytning på femte etappen. Remarkabelt nog behöll han den i tio etapper innan Armstrong tog över den i alperna på den femtonde etappen. Förra året likadant, en utbrytning på etapp nio och denna gång tog han sig åter igenom pyrenéerna i ledningen. Även de första alpetapperna klarade han. Särskilt minns man hans hjälteinsats på den artonde etappen då han med sina absolut sista krafter lyckades ta sig i mål i Serre Chevalier och bibehålla ledartröjan med ett fåtal sekunder före Andy Schleck som vunnit etappen.

Kungsetappen med målgång i Alpe d'Huez ledde dock till att Voeckler tappade tröjan till Andy Schleck. Till slut slutade han på en fantastiskt överraskande fjärde plats i Paris, bara 3,20 efter Cadel Evans. Han grämde sig efteråt över ett taktiskt misstag på 18:e etappen, då han möjligen i övermod försökte gå med Schlecks uppför Col du Galibier, sprängde sig, kom trots detta tillbaka, men tappade i slutstigningen. En mer strategisk insats där och han hade kunnat klara sig ännu bättre. Han gjorde ett bättre tempolopp på den näst sista etappen än båda bröderna Schleck, vilket är ganska häpnadsväckande.

Chou-chou Nolin hoppas jag aldrig får på sig nån ledartröja för då blir det nog svårt att hänga med i Grännatrakten...