Bradley Wiggins vann det första mer betydelsefulla etapploppet för året, Paris-Nice. Wiggins är britt, blek (förstås), två och en halv meter lång och väger ungefär trettio kilo. För att vara så tunn är han dock en riktigt bra tempocyklist, vilket han visade genom att vara tvåa på den inledande tempoetappen, som Gustav Larsson vann, och dessutom vinna den sista etappen som var ett bergstempo uppför tuffa Col d'Eze. Wiggins har aldrig hört till de största favoriterna på Tour de France, utan möjligen betraktats som en outsider. Nu visar dock både Andy Schleck och Cadel Evans, de stora favoriterna, upp ganska blek form tidigt på säsongen och Paris-Nice brukar ge viss fingervisning om vilka som kommer att göra sig gällande i juli, så segern var viktig för Wiggins. Jag tror dock inte han är tillräckligt tuff för att hålla hela vägen...
Själv körde jag idag uppför just Col d'Eze tillsammans med Alberto Contador. I källaren och via fantastiska "The Sufferfest", men jobbigt så in i hela friden var det i alla fall. Jag ligger nu på 40 tuffa mil på trainern och med tanke på hur festliga Sufferfest-filmerna är, vete sjutton om jag kommer utomhus överhuvudtaget innan Vättern. Jag blir ju dessutom hellre frånåkt av Fabian Cancellara i Paris-Roubaix än Finulovicci i Graversfors-backen. Vilket för övrigt aldrig kommer att hända. Särskilt inte om jag stannar inomhus.
